Ja det känns verkligen som jag svävar mellan hopp och förtvivlan, lugn och nervositet.

Jag försöker tänka de där klassiska grejerna: "alla är vi barn i början", "man måste börja någonstans", "den är säkert lika nervös som jag" osv osv. Ibland funkar det, ibland inte :-)

Men det är oavsett en stor framgång. På hela den här resan - från första intervjun, tills idag, första arbetsdagen är det ungefär 1 månad. I helgen bröt jag ihop någon timme. Det var första sammanbrottet, annars har jag tagit det med jämnmod, förutom klumpar i magen ett par gånger. Men de klumparna har kommit och gått lika fort igen, bara varat någon minut.

Så för mig är det verkligen en framgång att jag sitter här nu, och bara är lite småhispig, och inte totalt förstörd av nerver.

Kanske går det att förändras lite, trots allt.

Nått som jag tycker mig ha märkt, den här veckan har verkligen förändrat mycket. Gubben verkar betydligt mer harmonisk efter att fått vara själv några dagar med lillan. Och han verkar väldigt mycket mer avslappnat inställd till det faktum att jag har ett jobb. (hur det sedan går vet ju ingen).

Dessutom känner jag själv ungefär detsamma, känns skönt med lite struktur och måsten i tillvaron. Inte bara de där trista måsten som städa, tvätta och sånt. har redan hängt tvätt och satt igång tvätt och diskmaskin idag, sånt händer aldrig på lediga dagar :-)

Igår chokade gubben dessutom, han som konsekvent vägrat tänka tanken på fler ungar kom och sa att "fullt möjligt att börja fundera på" :-D

Tänk vad folk kan överraska!