Ja, är jag för evigt dömd att känna mig som en fet kossa?

Jo jag vet att jag inte ÄR det, men jag känner mig oftast som det. Och inte blir det ju bättre av att självciciplinen tycks obefintlig, och att de där sista kilona som vore bra att få bort, de sitter som berget. *mutter*

Det känns väldigt orättvist!

Orättvist att jag som älskar mat och älskar att laga mat, och numer även att baka - att jag inte kan få äta den utan att behöva tänka hela tiden.

Varför i hela friden kan inte folk som sitter och suckar över hur jobbigt det är att behöva äta gå upp i vikt istället - så kan jag som VILL äta få hålla min?

Jaja, jag vet att livaet är orättvist, men det stör mig ändå. Nj, vi äter inte alltid väldsbäst mat, inte alls. Men vi äter trots allt ganska bra för det mesta. Problemet består ju mest i att det är så gott, så vi äter MYCKET.

Och inte blir vi mätta på mindre mat heller.

Gubben är en sådan där lycklig jävel som kan äta nästan obegränsat och ändå inte gå upp i vikt. Eller rättare sagt - han kan pendla upp och ner inom 5 kilos intervall. Dock så gör det honom inte ont att ligga på de där 5 plus, då han snarast blir tanig när han ligger längst ner i intervallet. Så för hans del handlar det om trivselkilon. Dessutom är kilona inte speciellt logiska, de följer inte mängden mat.

Så hur är det egentligen, ska man sätta sig på arslet och ge upp, eller kämpa vidare och försöka nå det där målet som så envist håller sig borta?

Jag gillar inte orättvisa!

Så, det var förhoppnigsvis allt gnäll för idag.