Ingenting är som det tidigare varit här hemma nästan. Idag har vi äntligen fått upp STRINGHYLLAN ovanför arbetsstationen, och hej vad bra det blev. Kombinationen med det mörka skåpet vi fyndade för 30 kronor mer det lite manigt och bibliotektsartat ut. Lite Herrum sådär.

Lillans leksaker och gosedjur har också åkt ut med huvudet före från hennes rum och in i vår garderob, i väntan på bättre. Så nu finns det nästan inte en pryl (nåja) i hennes rum.

Det är härligt att få ordning på saker. Iofs ser vår bokhyllevägg just nu lite rolig ut med en arbetsstation insprängd i mitten, men hey, man kan inte få allt, på en gång :-)

Eller hur är det med den saken egentligen?

I november hade vi bott här i lägenheten i 4 år. När vi flyttade in såg vi det först och främst som en räddning från helvetet att bo 2 mycket viljestarka och envisa personer i en trång etta utan dörrar.

Vi såg det som svängrum, och riktigt KÖK - Jippie vad lyckliga vi var över det.

När den där första glädjen hade lagt sig så kom väl verkligheten och gjorde sig påmind... Utrymme, kök, garderober i all ära, men man vänjer sig snabbt vid dessa saker. Så då kom hatet mot vägen utanför, det korkade köket, de evinerliga vävtapeterna, sneda och vinda väggarna och typ ALLT. Vi har gjort förändringar, och visst har saker blivit bättre, helt klart. men för den skull inte bra, inste sådär bra som jag vill iaf. Å andra sidan så är det nog en orimlighet också så ...

2 sovrum har vi, och vi landade såklart i det stora. Eller stora och stora - de är nog lika stora egentligen, men ett är nästan fyrkantigt, och det andra leker korridor med sina 4*2,40. Vi målade om ett dassgrönt rum till tomatrött.

Sedan blev jag gravid, och innan lillan föddes bytte vi sovrum till det lilla smala. Tanken var att det var mer ostört för både mig och henne. Så då tryckte vi in både oss och barnsäng i "lilla" sovrummet. Och så bodde vi i ungefär 1 år, tills lillan blev 1 år och vi bestämde att hon skulle få eget rum.Medans jag var gravid och vi inte bodde i stora sovrummet passade vi på att börja måla om, igen. Mörkgrönt.

Så då flyttade vi tillbaka till stora sovrummet, och har sedan dess rumstrerat där tillsammans med all skit som vi någonsin lyckats samla på oss. Det vill säga inte så lite. Crosstrainer, oanvänd arbetsstation, extra sänggalvar, extra sängar, hyllor och gud vet allt. Mycket är det iaf.

Så igår kan jag på den geniala(???) idén att nu skulle lillan få det stora rummet och vi flytta in i det lilla igen. Det får plats mer i stora, och hur det är eller inte så har lillan mer behov av det utrymmet. Dessutom så passade den förhatliga (urk) panelen bättre till lillans lite mjukare och gulligare stil på saker, än våra kantiga strama ekmöbelemang. Vi har luskat på vad hon skulle vilja ha för färg, för nu måste vi väl måla om igen såklart... Men nu när allt kom in så ser det ganska bra ut trots allt. Lite trädgård/djungel sådär. Så vi får väl se om ungrackarn vill behålla den eller välja nått annat.

Så nu är vi tillbaka i det vita rummet med den UNDERBARA bruna fonden som jag fortfarande efter drygt 3 år älskar. Förutom maken är det nog få saker jag har älskat så länge ;-)

Och nu ser det itne perfekt ut, men bra nära... Om man kisar ;-)

Sy bytt är bytt?

Nej här byter vi 1 gång om året :-)

4 år, 4 byten!

Ja det är helt plötsligt min tanke här hemma.

Länge länge nu har jag ju gått och förökt hitta hur vi ska lösa sovrummet, vad vi ska ha för möbler och hur. Aldrig har jag hittat lösningen mer än som önsketankar. Men idag fick jag en idé när jag diskuterade med maken. Vi byter rum med lillan!

Oj vad han såg munter ut... Eller inte.

Det blir lite trängre att gå förbi sängen om vi byter rum, men hur ofta springer man förbi den då? Inte ofta vad jag vet iaf. Och byter vi rum får lillan mer plats för sina många saker. Ett ordentligt plius vore dessutom att det är lättare att måla om hennes rum isf, och vi får möjligheter att tapetsera. Jag är mer för tapet för egen del och målat för hennes.

Maken sukar och frågar: "Måste vi göra det idag?"

Det låter som han redan kapitulerat eller?

Idag har vi haft närmast en heldag på IKEA. Nästan helt utan gnot från maken, då han blev mutad med både fika och korv. Det vi skulle ha, hittade vi inte tillfredställande. Ändå lyckades vi komma där ifrån cirka 400 spänn fattigare. Illa illa!

Lyckligtvis så fick jag iaf tag i något som muntrade upp mig något. En termos.

En stelton är ju drömmen - de är så snygga att jag tror jag drömmer varje gång jag ser dem. (Skitfånigt, jag vet) Men de är ju också dyra för min lilla plånbok.

Så istället nöjer jag mig för stunden med ikeas look alike. För det är väl ändå vad de har gått för att vara?

Inte lika snygg, på långa vägar, men det får duga tills vidare. Helt okej utseendemässigt och till en 10 del av priset.

Inköpet av termosen fick mig att fundera lite. Jag brukar "berömma mig själv med att ha lite egen och annorlunda stil. Vare sig det är inredning, musik, kläder så uppfattar jag mig sällan som typisk mainstream. Inte för att det behöver vara fel att vara det för den delen, men jag har inte trott mig vara det bara. Så då väcktes frågan - är jag egentligen ganska mainstream när allt kommer omkring - fast jag inte riktigt vet eller låsas om det?

När jag funderar på vackra ting så är det sällan "dyr design" som dyker upp i skallen på mig. När hemsidor och tidningar kör "lyx eller budget" så tycker jag i 95% av fallet att budget är snyggare. Men trots allt så påverkas jag nog ändå i högre grad av modet och stilar än jag tidigare erkänt.

Jag är inte mycket för dyr design som sagt, men jag har ändå några sucktobjekt som är både dyra och vanliga.

Stringhyllan är något som jag länge rynkat näsan åt och tyckt varit gammalt och tämligen fånigt. Nu har jag en hemma (tack vare givmilda svärmor) och bara längtar efter att få upp den. Jag anser den fortfarande vara lite fånig, men på ett bra sätt istället för som tidigare då den bara var löjligt fånig. Vad kom det ifrån? Är det modet som påverkat eller det faktum att gett efter för att anamma 50-talet istället för att bekämpa det, då vi bor i en 50-tals kåk?

  Tulpanvasen är en sådan pryl som jag har älskat längre än jag minns nästan. Jag vet inte varför, men det är nått med den organiska formen tror jag, som jag bara älskar. Den är väl kanske inget mode, men väl klassiker.

Cult design är väl verkligen en sådan där uttjatad grej känns det som ibland. "Alla" har den i någon form (till och med min egen mor, och då är det illa ;-)). Ändå är det något med ombytligheten, kantigheten och ordningen som jag inte kan motstå att gilla. Fast jag äger bara 1 enda ljuslyckta, konstigt nog med tanke på hur ofta jag dreglar över olika delar.

Retro - vilket kom först, modet eller heminredningen?

När dottern var liten (dvs bebis) var alla kläder retrokläder á la 70-tal. Hemskt för mig som avskyr det. Jag är inget fan av 70-talets inredning heller kan jag säga - men tidigare, 40-50-60-tal, det är härligt.

Det får ju inte bli som hos mormor, gammalt och murrigt, men oj vad härliga detaljer det finns att hämta. Sådana här lådor har vi i vårt kök. Jag har länge avskytt det och inget hellre velat än att byta ut köket. Det kostar ju dock, så köket blev tillsist det första rummet där jag kapitulerade mot det gamla. Vi har inte samma färg på lådorna som bilden, men väl blev fondväggen i denna härliga amerikanare-turkos. Jag är väl fortfarande inget fan av det, men hellre ett udda och geniunt kök än billigaste och plastigaste från IKEA - eller?

PH5 är en sådan lampa som också hör till sånt som jag tidigare inte förståt mig på, varför denna haus kring den?

Jag förstår det inte fortfarande, men jag börjar att gilla den mer och  mer - på ett sansat plan. Den växer sig på som man brukar säga.

Lamino är ju en riktig klassiker, både bekväm, snygg och stilren. Känns modern i all sin enkelhet. Luta sig tillbaka och bara njuta!

  Och sedan något lite mer realistiskt. Saga form har jag ju tidigare utnämn som en verklig favorit hos mig. Glöggmuggarna fyndade jag ju på loppis för 10 kronor för 4 stycken. Enligt bilden finns det en glögg-gryta också, så det får bli något att beje mig på jakt på.

Fast när jag tänker på det så måste väl det mest mainstream av allt vara BILLY-bokhyllorna?! Och sådana har vi mossor av här hemma. Så jag får kapitulera helt och erkänna mig mainstream ;-)

Nu har du lärt dig helt värdelöst och antagligen tämligen ointressant vetande om mig förresten ;-)

Hur många ger nyårslöften, och hur många håller dem?

Jag har sedan länge avståt från att ge nyårslöften av "kravkaraktär" - typ sluta röka eller så. inte för att jag behöver sluta, eftersom jag inte röker från första början men typen av löfte. Det finns väl ingenting med ett nytt år som gör att det är lättare att sluta med det ena eller andra, det är ju bara en siffra. Det är som med åldern, man är inte äldre än man gör sig.

Men ändå så tycks så många av oss benägna till förändring när årsskiftet kommer. Samma funktion som måndagar har. För visst är det fler som sluta röka, börjar banta osv osv på måndagar än på onsdagar!

Men nej, något nyårslöfte har jag inte givit, men ändå får ett nytt år gälla som en nystart av något. Jag har alltid trott att jag skulle vara gift och ha barn, och en rejäl utbildning innan jag är 30. Varför just 30 har jag ingen aning om, kanske för att det känns jättelångt bort och vuxet när man är 15 år?

Så nu står jag här, och har ungefär 1½ år kvar till 30, och har en härlig dotter och fin äkta man. Utbildning har jag också, en lång sådan. Ofärdig men ändock. (man ska ju inte hänga upp sig på detaljer ;-))

Så nu har jag ju de där sakerna som jag trodde att jag skulle ha, är det då inte tid att sluta leva under nån löjlig självkritisk press?! Är det inte dags att inse att jag har "altt" jag vill ha, nästan?! Ett jobb och lite mer pengar vore såklart bra, och är en förutsättning för en hålbar framtid - men nog 17 borde det kunna gå att få ett jobb, någongång och någonstans.

Så nu är det väl hög tid att trivas, och njuta av sin familj, och av den tid som vi ju ändå har, att vara tillsammans, och göra roliga saker. Allt i livet är ju såklart inte roligt, men det blir ju absolut inte roligare av att slarva eller sopa saker under mattan. (Både bildligt och bokstavligt talat)

I vårt hem är det medningen att det nya året ska inspirera till:

Effektivitet, kommunikation, problemlösning, hugga i, slutföra projekt, samt en massa saker. Men även:

Skratt, glädje, njutning, familjetid, välmående och ro.

Vi ska helt enkelt ta vårt i grunden väldigt härliga liv och göra det ännu bättre, och tillvara ta den tid vi har.

"Nog finns det mål och mening i vår färd
- men det är vägen som är mödan värd" - Karin Boye

Jag satt och funderade lite såhär i reatider... Jag är ju en riktig REA-råtta, och har gjort många fynd genom året. Men visst sjuttton har jag också gjort riktigt dåliga fynd.

Är det bara jag som fastnar i fällan eller är det fler som dras med och bara "handlar för att det är så himla billigt", oavsett jag behöver det eller inte?

Jag kommer osäkt att tänka på vad som nog nästan måste anses vara mitt absolut sämsta fyndtillfälle - iaf vad jag kommer ihåg nu. Det var när jag bodde i Stockholm, och var på Stinsens köpcentrum i Häggvik. Gick in på skobutiken, och hej vad det var rea! Är det en någonting jag är svag för i fråga om kläder så är det SKOR. Så ut kommer jag med 3 par!!! likadana festskor, med öppen tå och taxklack. Ett par grå, ett par svarta och så ett par i glansigt lila. De lila kunde jag ju inte motstå då de flesta av mina fintoppar på den tiden var lila och passade såååååå bra till. *rullar med ögonen*

Jag tror jag betalade 99 kronor för de grå och svarta och 199 för de lila, men det var ju rena fyndet, eller hur!?

Om man ska börja i en ände: Jag avskyr öppen tå förutom på sandaler, och taxklackar är i mina ögon skitfult och "opraktiskt". Redan där kan man ju inse att skorna kanske inte var ett fynd.

Om vi sedan fortsätter med exakt hur ofta jag var finklädd nog att ha finskor så har vi kommit en bit till. Och jag har Kalle Ankafötter som inte lämpar sig för finskor mer än 5 minuter i taget... Det svenska vädret inbjuder inte heller till användning. And so it goes

Vi kan väl sammanfatta det hela som att de lila skorna blev provade hemma vid några tillfällen, och de svarta och grå använda i 30 minuter ca, varsin gång. Sedan tillbringade de några år tillsammans med 25 andra par skor i en IKEA-kasse i väntan på att på donerade till någon annan. Så där kan man snacka om dyrt och framför allt nödvändigt fynd. Är det ens ett fynd längre då, eller bara en nedsatt vara som jag inte kunde motstå!?!

Jag hoppas att jag har lärt mig att inte göra fullt så dumma saker numer, men säker är jag inte. Så jag håller tummar och tår för att kommande rea-period ska bli full av bra fynd och sunt förnuft ;-)

Tänk, hur det än är så blir det mycket julklappar. I år har vi lyckats "skrapa ihop" den här samlingen: (Lillan fick mest såklart)

Lillan fick:

En resväska för resan över julen

3 eller 4 böcker

Pennor och kritor samt en magnetisk rit-talva

Pyamas och strumpor

Brio-tåg

4 myror är fler än 4 elefanter

Mjukiskanin

Förkläde och kavel

Ett virkat halsband

Jag kan ha glömt något dock.

Vi vuxna fick gemensamt en micro, och jag bakgrejer/mortel, och maken ett duschmunstycke (och det var vad vi ville ha). Sedan fick vi även pengar, som nog ska ingå i att skaffa ny säng, eller kanske del i en kamera, eller nått annat lyxigt :-)

Det bästa av allt är att lillan verkligen tycks uppskatta varje sak som hon fått jättemycket. Hon älskar kaninen, hon leker massor med tåget, beundrar sin pyamas, läser sina böcker för fullt och så vidare. Så även om jag tyckte det var mycket julklappar (till antalet) så kan jag ändå inte känna att det var något "onödigt" som hon fick. Sen hade ju såklart hälften varit nog, hon hade inte lidit av det heller. Men mycket "lyckat" måste jag säga, alla är nöjda :-)

Denna jul kommer vi att åka bort, för första gången sedan lillan föddes. En hel vecka ska vi vara borta. Kommer kännas annorlunda, men förhoppningsvis bra :-)

Det innebär ju dock att vi inte kommer ha så stor kontroll över jultraditioner och julandet själva, så vi har tjuvstartat! Vi plockade fram julsakerna lite tidigare än sig enligt etiketten bör, och vi har pysslat och donat. inte mycket iofs, men mer än vanligt.

Innan lillan föddes så var vi alltid runt hos våra familjer och firade, så då skapade vi oss inte direkt några jultraditioner. Nu känner vi dock att lillan är stor nog, så nu vill vi börja forma våra traditioner. Om man ska se på året så tycks GODIS bli den stora grejen i vår familj. Kanske blir så med 2 gottegrisar i hushållet och en PMS-kärring vars mensvärk inte botas av något annat än socker?!

Ja herregud vad godis vi har gjort. Så mycket har jag inte gjort i hela mitt liv sammantaget innan!

3 satser knäck har vi kokat - 2 med pepparkakssmak och 1 med vanilj.

2 omgångar med wienernougat

Ingefärschoklad

Och så nått som tydligen kallas hundmat - och jag förstår precis varför!!! Vet inte vad det heter, men något som maken gärna ville testa: Havrefras täckte med jordnötssmör och choklad och rullat i florsocker!

Herregud säger jag bara, vilken sockerchock. Och som sagt, jag förstår exakt varför man pratar om hundmat.

Det här var "resterna" som vi inte orkade ha florsocker på, och dessa ser ju nästan aptitliga ut till skillnad från de färdiga :-)

Pepparkakshuset ser ut lite som hej kom och hjälp mig, men det är mitt andra försök någonsin, så det får duga. Första försöket borde jag totalt radera ur minnesbanken, sådan katastrof var det. Jag var inte smart nog att inse att väggar borde vara raka för att pssa ihop, utan trodde (tydligen) att det gick bra att skära ut väggar, och sedan härja och flytta över dem till plåten och dant. Det pepparkakshuset blev inget hus, det blev trasor! Så första garneringsförsöket blev det, samt mitt första möte med M&Ms. Tänka sig,jag har levt i snart 30 år utan att någonsin vad jag vet och kan minnas stött på M&Ms på nära håll :-)

Wienernougaten såg iaf ut som den skulle, fast mandeln blev lite för rostad.

Julklapparna är nästan klara de också, nu är frågan mest hur tilltufsade de kommer bli på färden. Men jag gjorde mig till ordentligt (okej, bara lite då) och satte snöre med hjärtan på till maken.  

Imorgon blir det risgrynsgröt till frukost, då kör vi lilljul för bara den lilla familjen. Gröt, julmusig, långfrukost, tända adventsstaken, och bara vara glada åt varandra. Att det sedan kommer vara ett himla liv och skrick och gap och olika viljor struntar jag just nu i - det är min älskade familj även när den är dysfunktionell ;-)