Mina trummhinnor hade läkt ihop efter öroninflammationen, och det hela var på bättringsväg.

I helgen sprack ena trumhinnan upp igen, och nu sitter jag här med bihåleinflammation. Det värker i hela ansiktet, ögonen håller på att ploppa ur sina hålor, och det bultar och tynger i pannan. Jag kan inte luta mig fram utan att skricka av smärtan som blir 100 gånger värre i pappan.

Härliga tider att aldrig få vara frisk!

Ja det är nog det närmaste man kan komma i färgbeskrivningen.

Ovanför dörröppningen på båda bilderna syns den nyvarande vit/beige/gråa tapeten. Den ska bytas ut, utan tveckan då lillan gjort sönder dem på mer än 1 ställe. Ska vi byta till denna gröna?

Den är rätt cool, jag är lite rädd för att den är för gammal/modern för att passa vårt 50-talsbygge. Eller det kanske funkar?

Vill ju inte ha en 50-talare rakt igenom, men det får gärna inte skära sig iaf.

Så, får tapeten tumme upp eller ner?

(Själv vet jag som sagt inte riktigt ännu, och det vore ju dumt att tapetsera hela stora hallen om det inte känns bra.)

Sedan var jag på Solareturen idag igen, som vanligt. På jakt efter dörrhandtag, knoppar och lampa. Jag hittade tapeter. Inte de gröna dock, men vita från Boråstapeter till sovrummet. 5 rullar á 10 spänn - 50 spänn för att fixa sovrummet, det känns lagom måste jag säga.  

Hittade även en hiskeligt ful lampa som fick följa med hem. Av med tyget och upp med stommen i taket bara - blev en rätt cool "stringlampa" - för 5 spänn.

I år (höst) har vi bott här i 5 år. Det börjar vara lite tid.

Vi har gjort ganska mycket hör sedan vi flyttade in. Dock ganska små saker. Vissa grejer är ju sådant där som man liksom drar sig för, eftersom det känns som ett större projekt än att tex måla om.

Ett sådant projekt här hemma har varit dörrarna. Vi har i alla dessa år levt med något av det fulaste i dörrväg som finns!!!

Sådana där påklistrade fronter i plast. Spegeldörrsvarianten, med träådring och hela skiten. I vit plast och omålade. Det är väl ändå meningen att man ska måla över dessa styggelser?

Iaf, vita (gulnade) plastspegeldörrar med "träådringseffekten", sprukna i listerna lite här och var. Dessutom en jäkla dammmagnet.

Handtagen är mässingfärgade, och avskavla. Med dekorationsknoppar och skit både framåt och bakåt. Många många gånger har vi fastnat med både det ena och andra i dem, och slagit i armbågarna, och träffat nerver och hela skiten.

Kort sagt, dörrar från helvetet i alla avseenden.

Nu har vi på börjat att ta fram de iofs inte allt för snygga, men tusen månger snyggare träfanerdörrarna under. Av typen:

Inte snyggt, men mer praktiskt, trots allt snyggare, och galet mycket mer typiskt för lägenheten i stort. Och visst gör det där tidstypiska mycket?! Plastspegeldörrar med utsirlade handtag känns inte rätt i en 50-talskåk helt enkelt.

Men nästan 5 år tog det att sätta tänderna i projektet.

Nej just det, det ska man ju inte göra nej!

Men sånt struntar vi i här hemma, ibland. Efter att ha målat lillans rum så var jag fortsatt sugen på färg och bestämde mig dörför att göra rosa potatismos till dagens fisk.

Nått var det nog med färgen, för vi verkade alla bli lite fnissiga och spralliga där vi satt och åt. Jag kommer inte ihåg varför, men rätt som det var så lutade jag mig över bordet och placerade en stor klick potatismos på makens näsa!

Lillan skrattade så hon kiknade. Maken själv satt och försökte se förnärmad ut, men jag såg allt att ett leende ryckte i mungiporna.

Sen bara fortsatte det och vi kladdade potatismos på varandra lite hitan och ditan, kors och tvärs. Ellan blev mest utsatt och hade potatismos i nästan hela ansiktet. Och skrattet pärlade som ljuv musik i våra öron och ögonen strålade av bus och total glädje.

Nog för att det blev lite kladdigt, vi fick duscha och torka bord och golv lite - men det var det värt!!!

Tänk vad härligt det är att släppa kontrollen och bara låta sig ryckas med i sitt barn okontrollerade och ocensurerade glädje. För den saken städar jag gärna många golv!

Jag misstänker att en hel del tycker att jag klagar ofta. Speciellt vet jag att maken tycker det. Och jag är benägen att hålla med.

Dock så är det ofta inte så alvarligt ment, och är för mig lika naturligt som att jag skrattar rakt ut. Sån är jag liksom.

Men idag klagar jag vilt och innerligt, utan minste glimt i ögat.

Jag är såååå förkyld!!! Och det är sååå jobbigt!

HEla huvudet är fullt i snor, jag får ingen luft genom näsan alls. I halsen sitter det otäcka saker som inte lossnar. Bihålorna är fylla, och jag har fått antingen bihåle eller öroninflammation, med ganska stor sannolikhet. Dessutom finns det stora risker att det har gått hål på trummhinnan. Mysigt med värken och locket, och dövheter, och allt som rinner rakt ut från örat.

Ögonen rinner och hela huvudet spränger och bultar, och det gör ont i hela luftrören.

Dessutom, mitt i allt så kom det en störtflod näsblod. Tillhör väl vanligheterna vid förkylningar iofs, men otrevligt ändå, när det redan rinner annat trevligt från resten av ansiktets öppningar.

Nej idag klagar jag, och står klart och tydligt för det.

Eller andra "ytliga" kommentarer tillsina barn. Det ska man tydligen inte säga.

Jag kan klart förstå principen, att inte man ska se till det yttre, utan uppskatta "hela" barnet, för vem det är. Men jag vet inte om jag tycker att det ena måste utesluta det andra. Dessutom, lägger vi verkligen samma värdering i det hela när det gäller vuxna och barn?

Om jag säger "du är så fin" till lillan så menar jag i 9 fall av 10 att "du har sådan fin personlighet", "du ser så strålande glad ut" (och vem är inte "fin" då?) eller "du har på dig kläder som du tycker är fina och du är lycklig över det". Inte tycker jag ärligt att ungen är fin i ytlig bemärkelse när hon är kladdig eller rödmosig i fejjan och kommer i flera omatchade nyanser av samma färg, och en helt avvikande på strumporna, och med lera i håret. Ärligt. Det är inte min syn på det ytliga fina.

Jag säger väldigt mycket utan att tänka, men jag ska verkligen försöka tänka efter vad jag säger till lillan om dagarna. Antalet lär väl säkert bli fel (även om jag försöker tänka riktigt), men proportionerna stämmer nog ganska väl.

"Du är fin/du har gjort något fint" - 10-20 gånger om dagen kanske (och då oftast bemärkelserna ovan)

"Du är så busig/en busråtta mm" - 20 gånger per dag

"Du är så härlig!/Vad härligt att du ville" - 30 gånger om dagen

"Vad snällt att du ville hjälpa..." 10 gånger per dag

"Jag blir så glad när du/att du..." - 20 gånger per dag.

Sen säger jag såklart massa annat också, men avrundat 150 kommentarer av ovanstående slag kommer garanterat. Sen är ju alla såklart inte posetiva - resterande som inte är uppräknade består säkert av "du är så envis, tjurig, omständig, frågvis osv osv.

Men sen när är fint något negativt - om man får höra annat med såklart?

Idag har det blivit lite snabbpyssel här hemma, lite pausgörande mellan dagens riktiga aktiviteter. Dvs städning, sortera in all nytvättad tvätt, baka bröd och allt annat man behöver göra på dagarna.

Hittade ett tyg på Ohlssons tyger som jag visste att lillan skulle avguda, så köpte 1 meter. Det var iofs för ett par dagar sedan, men idag blev det en kudde av en bit. Inte världens vakraste i hasten. Men lillan avgudar hundarna, och visst är de lite fina :-)

Någonstans lyckades lillan också att hitta provlappar på väggfärger som vi nappat med oss lite av och till i färgaffären. Jag i min tur snodde dem från henne och gjorde mig (eller snarast henne) ett träd.

Kunde blivit klart snyggare, men första försöket och en för stor sax utan att skissa före borgar inte för mågot speciellt exakt. Men tyckte det var kul att se vad man kunde göra av lite spill, och tycker den är småcharmig trots allt.

Att trafiklivet blir lite mer komplicerat med snö och halka är ju ganska givet - men exakt hur försvarar man denna idioti, snö eller inte.

Att i en kurva, efter att ställt sig över mittstrecket lägga sig på marken, bakom en traktorskrapa och stäcka ut ena benet ut i minst halva körbanan?! för att peta på nått under bilen. Vore det itne säkrare att lägga sig längst med bilen, elt från andra hållet, så man slapp ligga i motsatt körbana?

Inte är det helt enkel att se ett vitklätt ben liggandes på snötäckt mark, när det sticker ut bakom en stor traktor. Dessutom med snövallar som krymper körbanan så det är snålt med plats redan från början. Gubben blev nästan ett ben fattigare, alt ett krossat ben rikare.

Nog för att de som kommit tidigare hade parkerat märkligt, i 3 rader. Men de stod ju iaf 2 och 2, så alla kunde ta sig framåt eller bakåt. Hur tänkte de nytillkomna?

Att det var för jobbigt att gå de 3 meter extra det skulle bli att parkera i den bakre lediga raden?

Exakt vad tänker folk?