Ofta så tycks jag bara leva dagen i det svarta fältet. Väldigt trist. Idag var det annorlunda.

Jag kände redan vid rutskrapningen och hela köret att mitt yttre och spontana jag kände sig stressat. Mitt inre jag sa: Kommer jag försent så gör jag. Det var ett stort steg för min stackars stressade och klockfixerade själ.

I bilen på vägen. Jag blev rent lycklig av att se den vackra naturen, jag uppfylldes av en sådan där tugn, lugn andas djupt känsla, mitt i stressen. Dimmorna låg verkligen som slöjor över fälten, i tunna lager. På ett ställe rakt framför mig var det som en smal strimma mellan 2 dimslöjor, som var helt klart. Så mitt i mjölkdimmar syntes i en smal strimma granarnas toppar sida vid sida. Det var bara så häftigt, och kan inte förklaras nog målande tyvärr, det måste upplevas.

Vägen från verkstan till bussen. Trots min udda gångstill och aningens förvirrade tillstånd om vart jag skulle så gick jag och njöt. Jag njöt av den friska luften, jag njöt av naturen, jag njöt av kylan. Jag verkligen njöt och kände att här vill jag vara, här vill jag bo. Eller kanske inte nödvändigtvist här, men såhär på landet, inte i stan.

Precis när jag börjar känna igen mig och vet att nu är jag nära busshållplatsen så dyker ett ljuvligt liten hus upp framför mig. Ett gult, lagom stort, mysigt, och på hörntomt ut mot skogen. Precis så som jag vill ha det.

Jag måste gå över vägen för att komma till busshållplatsen. Då möts jag av ytterligare en slående syn. Återigen, träden, dimman över det höga snön på fälten, och ovan den klarblå himlen. Solen skiner sådär härligt morgonvarmt och får allt att gnistra. Det ser ut som en saga och jag blir aldeles varm inombords. Det är så vackert.

Det var förfärligt synd att jag itne hade med mig kameran, det hade blivit ljuvliga bilder (ur motivsynpunkt iaf). Men samtidigt gav det mig chansen att inte gå runt och ”leta” motiv, utan bara stå och titta. Det hängde istappar ner ifrån busskurens tak, och då och då droppade det en droppe från dem. Busskuren är fin den också, en röd, i timmer. Tänk att en busskur kan få en att le J

När jag stod där och bara tittade på allt så kände jag att: Jag är så glad över min familj, att jag har dem att dela saker med. Tänk att få dela med sig av ett sådant ögonblick, även om de inte är där. Tänk att jag har någon att skicka sms till för att ventilera mig, eller skicka bilder till när jag ramlar över vakra saker. Nej nu kunde jag ju inte det idag, men noramalt sett – tänkt vad glad och tacksam jag är över det. Jag är också väldigt tacksam att gubben står ut med mig, trots att jag är väl medveten om att jag är en bitch oftare än ibland.

Jag är också tacksam över att vi inte har några större bekymmer. Vi har varandra, vi har en inkomst – om än blygsam – vi har tid, och vi bor nära naturen som vi båda faktiskt uppskattar väldigt mycket.

Det låter konstigt, men denna i verkligheten ganska korta tur fick mig att uppveva många känslor. Den fick mig att känna mycket större tacksamhet för det jag har, och öppna ögonen för att jag egentligen har ganska mycket, även om det inte alltid känns så. Det fick mig också att känna mig manad att ta itu med saker, och utkristaliserade lite fler mål i tillvaron.

Visst är det rätt häftigt att en stressig tur till verkstan kan få mig att känna mig lite mer ödmjuk och tacksam inför tillvaron.

Låter flummigt värre, men det bjuder jag på ;-)

Ja idag känner jag så, jag har upplevt verkligheten i både svart och vitt.

Låter nog mer dramatiskt är vad det är, men för mig var det stort.

Jag börjar med den svarta delen – verkligheten.

Idag skulle bilen iväg till verkstan, 2 mil bort. Gubben skulle ta lillan till dagis då jag troligen inte skulle hinna hem i tid. Jag gick upp 1 timme tidigare än jag brukar, bilen skulle vara på plats senast 8. Sedan skulle jag leta mig igenom ett okänt område till en buss som skulle gå 20 minuter senare. Som upplagt för hjärnstress för min del.

När jag är redo att gå ut genom dörren påminner min mobil om att den är hungrig. Lika bra lämna den hemma, den dör när som helst ändå. Jag känner mig naken utan mobil, men okej då, det måste ju gå, kunde varit värre.

Jag kom ut till bilen – som var totalt igenfrusen, både fönster och dörrar. Så först en kamp för att öppna dörren. Sedan hittade jag ingen skrapa…

Efter att letat överallt som jag kommer åt (pga igenfrusna dörrar) så hittar jag en. En sådan där minitrekant på skaft. Kontentan av en sådan är ju att skftet försvårar, man får inte kraft, och minitrekanten gör att man får skrapat typ 5 cm itaget. Jippie!

Det var fuktigt igår, och kallt inatt, det är verkligen hårt fruset, och i lager dessutom. Krasch säger det, så går skrapan i 2 bitar, så där står jag med 2 små vassa skärvor i näven. Det gjorde det inte direkt lättare att skrapa rutan vill jag lova. Till på köpet var det nästan lika mycket frost/is på insidan vindrutan. Klockan tickar på, fort.

Om jag inte är i tid, kanske jag inte hinner till bussen, och skulle då få vänta i 1 timme ute i kylan, på nästa buss. Så ja, det är reelt brådis, inte bara ”jag måste lämna innan 8 brådis”.

7.43 visar klockan på när jag äntligen kan starta bilen. Jag gick ut 7.20

Det är bra väg hela vägen och inga problem att köra.

När jag komer ut ur stan och ”ut på landet” kommer naturen slående mot meig med våldsam kraft. I stan är det varmare, och joxigare, och snön är svart, inte vit. PÅ landet är snön vit, och hög, och det ligger dimmor över fälten och upp över träden. Sagolikt vackert, och jag får sådan lust att tvärstanna bilen och ta massa kort på det vackra. Faaan, jag som alltid har kameran med mig, hade glömt den. Inte för jag hade stannat på vägen där såklart, eller då, men jag ska ju gå sedan.

Fram och lämnar in bilen, snabbt och lätt och klockan är 7.55 Det verkar lugnt.

När jag sedan går iväg kommer jag på att jag har inte mobilen med mig = jag har ingen klocka. Kanske inte så bra när man har en busstid att passa. Men det är inget att göra åt, nu ska jag bara hitta rätt väg dit jag ska. Jag vet alltså vart jag ska, men inte hur jan kommer dit. En gångväg är en bra början. Det är glashalt…

Sedan jag bröt foten en fin februaridag för 5 år sedan är jag livrädd för halka. En gångväg är itne alltid slät och jämn heller, utan slutar åt alla hål och kanter.

Så det blir en kombination av myrsteg och skridskoglid – så fort jag bara kan och vågar.

Det är inga problem att hitta, jag går rätt första försöket, och jag hinner i tid. Inte för jag vet vilken tid, men tid nog. Så när jag står där på landsvägen för mig själv, någon bil passerar förbi då och då, så får jag kramp i magen. Ni vet, sådandär kramp som säger ”gå på toa NUUUU!”. Tja, gå på toa nu, eller alls, på en landsväg med ½ meter snö… Det går inte direkt. Under tiden jag väntar får jag några sådana anfall, men jag lyckas iaf förtränga det hela.

Jag kände mig väldigt störd över det faktum att inte ha mobilen och inte kunna ringa, eller skicka sms till gubben och berätta om allt jäkt och ”otur” som jag hade.

Efter en lååång stund (kändes det som iaf) kom en ung grabb och ställde sig och väntade på samma buss. Jag frågade vad klockan var. Han svarade 8.22 I samma stund som jag sa tack undrade jag i mitt stilla sinne: ”Vem av oss är den störste idioten?”

Han som tyckte det var viktigt att säga exakt 22 minuter, istället för 20 över, eller jag som ens frågade?

Vad i helskotta skulle jag göra med informationen om vad klockan var? Bussen kommer när den kommer, oavsett vad klockan var, och jag står där jag står och kan itne göra nått åt saken oavsett. Jag drog snabbt slutsatsen av att det var jag som var idioten och han var trevlig J

Efter att ha stått och trampat i vad som kändes som en evighet, och med en nästan förfrusen tå kommer bussen. Strålande. Tills halvvägs. Då får jag nog soma för att jag itne lyssnade på magen tidigare, och ett akut illamående blossar upp. Jag letar i väskan men hittar inget att spy i, utom möjligen väskan, och det verkar inte som en god idé. Smått panikslagen satt jag och försökte tänka bort allt. Det lyckades tack och lov, och jag slapp spy.

Det var svårt att tro när jag hoppade av bussen att klocken inte ens var 9, det kändes som jag hade varit med om mer stress, spänning och saker än jag annars gör på en hel dag.

Det var dagen i dess realitet, i svart.