Ofta så tycks jag bara leva dagen i det svarta fältet. Väldigt trist. Idag var det annorlunda.

Jag kände redan vid rutskrapningen och hela köret att mitt yttre och spontana jag kände sig stressat. Mitt inre jag sa: Kommer jag försent så gör jag. Det var ett stort steg för min stackars stressade och klockfixerade själ.

I bilen på vägen. Jag blev rent lycklig av att se den vackra naturen, jag uppfylldes av en sådan där tugn, lugn andas djupt känsla, mitt i stressen. Dimmorna låg verkligen som slöjor över fälten, i tunna lager. På ett ställe rakt framför mig var det som en smal strimma mellan 2 dimslöjor, som var helt klart. Så mitt i mjölkdimmar syntes i en smal strimma granarnas toppar sida vid sida. Det var bara så häftigt, och kan inte förklaras nog målande tyvärr, det måste upplevas.

Vägen från verkstan till bussen. Trots min udda gångstill och aningens förvirrade tillstånd om vart jag skulle så gick jag och njöt. Jag njöt av den friska luften, jag njöt av naturen, jag njöt av kylan. Jag verkligen njöt och kände att här vill jag vara, här vill jag bo. Eller kanske inte nödvändigtvist här, men såhär på landet, inte i stan.

Precis när jag börjar känna igen mig och vet att nu är jag nära busshållplatsen så dyker ett ljuvligt liten hus upp framför mig. Ett gult, lagom stort, mysigt, och på hörntomt ut mot skogen. Precis så som jag vill ha det.

Jag måste gå över vägen för att komma till busshållplatsen. Då möts jag av ytterligare en slående syn. Återigen, träden, dimman över det höga snön på fälten, och ovan den klarblå himlen. Solen skiner sådär härligt morgonvarmt och får allt att gnistra. Det ser ut som en saga och jag blir aldeles varm inombords. Det är så vackert.

Det var förfärligt synd att jag itne hade med mig kameran, det hade blivit ljuvliga bilder (ur motivsynpunkt iaf). Men samtidigt gav det mig chansen att inte gå runt och ”leta” motiv, utan bara stå och titta. Det hängde istappar ner ifrån busskurens tak, och då och då droppade det en droppe från dem. Busskuren är fin den också, en röd, i timmer. Tänk att en busskur kan få en att le J

När jag stod där och bara tittade på allt så kände jag att: Jag är så glad över min familj, att jag har dem att dela saker med. Tänk att få dela med sig av ett sådant ögonblick, även om de inte är där. Tänk att jag har någon att skicka sms till för att ventilera mig, eller skicka bilder till när jag ramlar över vakra saker. Nej nu kunde jag ju inte det idag, men noramalt sett – tänkt vad glad och tacksam jag är över det. Jag är också väldigt tacksam att gubben står ut med mig, trots att jag är väl medveten om att jag är en bitch oftare än ibland.

Jag är också tacksam över att vi inte har några större bekymmer. Vi har varandra, vi har en inkomst – om än blygsam – vi har tid, och vi bor nära naturen som vi båda faktiskt uppskattar väldigt mycket.

Det låter konstigt, men denna i verkligheten ganska korta tur fick mig att uppveva många känslor. Den fick mig att känna mycket större tacksamhet för det jag har, och öppna ögonen för att jag egentligen har ganska mycket, även om det inte alltid känns så. Det fick mig också att känna mig manad att ta itu med saker, och utkristaliserade lite fler mål i tillvaron.

Visst är det rätt häftigt att en stressig tur till verkstan kan få mig att känna mig lite mer ödmjuk och tacksam inför tillvaron.

Låter flummigt värre, men det bjuder jag på ;-)

 

Kristin

27 februari 2009 18:22

Ja, du kan ju inte slå mig i antalet bitch-tillfällen en normal vecka i alla fall ;o)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller?   Jag blir rent förskräckt när jag läser hur mycket och dyra saker folk öser över sina ungar i juletider. Inte mitt problem - folk får göra vad de vill, men visst väcker det funderingar.   Själv tycker jag att det blev lite väl många j...

ang det här med sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Egentligen så tycker jag att det tagit på tok för stora proportioner bland folk, media och tja.. allt. Folk som normalt sett inte bryr sig ett skit, eller kanske ens röstar har starka åsikt...

Jag funderar ganska ofta över det. JAg är totalt stillös, eller så har jag en mycket bestämt kluven stil. När min far flyttade tog vi över hans köksbord, då vårt eget var lite halvfarligt ostabilt när man har en klättrig unge. Ett proktiskt furu...

i ett badrum!   Inte gör jag det iaf.     Det mesta har dock sin förklaring. Eller kanske inte. Det finns aen förklaring att de kommit dit, men inte varför de ligger kvar.   Jag håller på att byta badrumsskåp. Nått som inte är helt enk...

Undra varför jag inte har bloggat på så länge?! Kanske var det sommaren som kom ivägen. 10 veckor hemma med lillan på heltid - då blir det mindre tid kan jag lova.   Så nu kan jag passa på att hylla dagis - jag får massor gjort när lillan är iv...