Ja idag känner jag så, jag har upplevt verkligheten i både svart och vitt.

Låter nog mer dramatiskt är vad det är, men för mig var det stort.

Jag börjar med den svarta delen – verkligheten.

Idag skulle bilen iväg till verkstan, 2 mil bort. Gubben skulle ta lillan till dagis då jag troligen inte skulle hinna hem i tid. Jag gick upp 1 timme tidigare än jag brukar, bilen skulle vara på plats senast 8. Sedan skulle jag leta mig igenom ett okänt område till en buss som skulle gå 20 minuter senare. Som upplagt för hjärnstress för min del.

När jag är redo att gå ut genom dörren påminner min mobil om att den är hungrig. Lika bra lämna den hemma, den dör när som helst ändå. Jag känner mig naken utan mobil, men okej då, det måste ju gå, kunde varit värre.

Jag kom ut till bilen – som var totalt igenfrusen, både fönster och dörrar. Så först en kamp för att öppna dörren. Sedan hittade jag ingen skrapa…

Efter att letat överallt som jag kommer åt (pga igenfrusna dörrar) så hittar jag en. En sådan där minitrekant på skaft. Kontentan av en sådan är ju att skftet försvårar, man får inte kraft, och minitrekanten gör att man får skrapat typ 5 cm itaget. Jippie!

Det var fuktigt igår, och kallt inatt, det är verkligen hårt fruset, och i lager dessutom. Krasch säger det, så går skrapan i 2 bitar, så där står jag med 2 små vassa skärvor i näven. Det gjorde det inte direkt lättare att skrapa rutan vill jag lova. Till på köpet var det nästan lika mycket frost/is på insidan vindrutan. Klockan tickar på, fort.

Om jag inte är i tid, kanske jag inte hinner till bussen, och skulle då få vänta i 1 timme ute i kylan, på nästa buss. Så ja, det är reelt brådis, inte bara ”jag måste lämna innan 8 brådis”.

7.43 visar klockan på när jag äntligen kan starta bilen. Jag gick ut 7.20

Det är bra väg hela vägen och inga problem att köra.

När jag komer ut ur stan och ”ut på landet” kommer naturen slående mot meig med våldsam kraft. I stan är det varmare, och joxigare, och snön är svart, inte vit. PÅ landet är snön vit, och hög, och det ligger dimmor över fälten och upp över träden. Sagolikt vackert, och jag får sådan lust att tvärstanna bilen och ta massa kort på det vackra. Faaan, jag som alltid har kameran med mig, hade glömt den. Inte för jag hade stannat på vägen där såklart, eller då, men jag ska ju gå sedan.

Fram och lämnar in bilen, snabbt och lätt och klockan är 7.55 Det verkar lugnt.

När jag sedan går iväg kommer jag på att jag har inte mobilen med mig = jag har ingen klocka. Kanske inte så bra när man har en busstid att passa. Men det är inget att göra åt, nu ska jag bara hitta rätt väg dit jag ska. Jag vet alltså vart jag ska, men inte hur jan kommer dit. En gångväg är en bra början. Det är glashalt…

Sedan jag bröt foten en fin februaridag för 5 år sedan är jag livrädd för halka. En gångväg är itne alltid slät och jämn heller, utan slutar åt alla hål och kanter.

Så det blir en kombination av myrsteg och skridskoglid – så fort jag bara kan och vågar.

Det är inga problem att hitta, jag går rätt första försöket, och jag hinner i tid. Inte för jag vet vilken tid, men tid nog. Så när jag står där på landsvägen för mig själv, någon bil passerar förbi då och då, så får jag kramp i magen. Ni vet, sådandär kramp som säger ”gå på toa NUUUU!”. Tja, gå på toa nu, eller alls, på en landsväg med ½ meter snö… Det går inte direkt. Under tiden jag väntar får jag några sådana anfall, men jag lyckas iaf förtränga det hela.

Jag kände mig väldigt störd över det faktum att inte ha mobilen och inte kunna ringa, eller skicka sms till gubben och berätta om allt jäkt och ”otur” som jag hade.

Efter en lååång stund (kändes det som iaf) kom en ung grabb och ställde sig och väntade på samma buss. Jag frågade vad klockan var. Han svarade 8.22 I samma stund som jag sa tack undrade jag i mitt stilla sinne: ”Vem av oss är den störste idioten?”

Han som tyckte det var viktigt att säga exakt 22 minuter, istället för 20 över, eller jag som ens frågade?

Vad i helskotta skulle jag göra med informationen om vad klockan var? Bussen kommer när den kommer, oavsett vad klockan var, och jag står där jag står och kan itne göra nått åt saken oavsett. Jag drog snabbt slutsatsen av att det var jag som var idioten och han var trevlig J

Efter att ha stått och trampat i vad som kändes som en evighet, och med en nästan förfrusen tå kommer bussen. Strålande. Tills halvvägs. Då får jag nog soma för att jag itne lyssnade på magen tidigare, och ett akut illamående blossar upp. Jag letar i väskan men hittar inget att spy i, utom möjligen väskan, och det verkar inte som en god idé. Smått panikslagen satt jag och försökte tänka bort allt. Det lyckades tack och lov, och jag slapp spy.

Det var svårt att tro när jag hoppade av bussen att klocken inte ens var 9, det kändes som jag hade varit med om mer stress, spänning och saker än jag annars gör på en hel dag.

 

Tess82

27 februari 2009 13:27

Oj vilken dag men tur att allt inte var svart iaf.

http://snicksnack.pointblog.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller?   Jag blir rent förskräckt när jag läser hur mycket och dyra saker folk öser över sina ungar i juletider. Inte mitt problem - folk får göra vad de vill, men visst väcker det funderingar.   Själv tycker jag att det blev lite väl många j...

ang det här med sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Egentligen så tycker jag att det tagit på tok för stora proportioner bland folk, media och tja.. allt. Folk som normalt sett inte bryr sig ett skit, eller kanske ens röstar har starka åsikt...

Jag funderar ganska ofta över det. JAg är totalt stillös, eller så har jag en mycket bestämt kluven stil. När min far flyttade tog vi över hans köksbord, då vårt eget var lite halvfarligt ostabilt när man har en klättrig unge. Ett proktiskt furu...

i ett badrum!   Inte gör jag det iaf.     Det mesta har dock sin förklaring. Eller kanske inte. Det finns aen förklaring att de kommit dit, men inte varför de ligger kvar.   Jag håller på att byta badrumsskåp. Nått som inte är helt enk...

Undra varför jag inte har bloggat på så länge?! Kanske var det sommaren som kom ivägen. 10 veckor hemma med lillan på heltid - då blir det mindre tid kan jag lova.   Så nu kan jag passa på att hylla dagis - jag får massor gjort när lillan är iv...