Jag brukar anse mig själv vara en känslomänniska. När det gäller lillan så tycks jag dock inte vara det. Lite märkligt känns det ju att det käraste jag har inte frammanar de utåtagerande känslor som jag oftast har för mig.

Många gånger har jag funderat och undrat över det. Världen runt i kring tycks full med våldsamma kärleksyttringar till sina barn. Det är puttinuttigt och gulligulligt och det värker i hjärtan och allt möjligt. Är det fel på mig som inte tycks känna så hela tiden?

Ja, jag har många gånger - troligen allt för många gånger - ifrågasatt min egen kärlek till min lilla. Är den av den rätta sorten - är det sådan där himlastormande översvallande kärlek som det "ska" vara?

Idag när lillan badade passade gubben på att rensa ur badrumsskåpet. Då hittade han de piller som läkaren skrev ut till mig den dagen före lillan föddes. Piller för att jag skulle få sova, och vila inför en kommande förlossning. Pillerna funkade inte. Jag sov inte, vi åkte in till förlossningen istället med värkar vid midnatt. Senare, på eftermiddagens föddes lillan.

Allt i samband med förlossningen kom upp i huvudet när gubben höll upp dessa piller - och jag började gråta. Och grät länge. Tänk att från dessa ickefungerande piller tills nu, snart 20 månader senare, har lillan kommit och hon har blivit. Hon har blivit ett livligt monster som hoppade upp och ner i badbaljan och plaskade så hela badrummet blev blött. Och hon skrattade och var så glad och lyckligt. Därför grät jag!

Nej jag kanske inte älskar henne puttinuttigt och yvigt. Inte heller tycks mitt hjärta värka av kärlek. Nej, mitt hjärta skrattar åt mitt busiga lilla älskade frö. Lite i det tysta kanske, men för henne, väl synligt, och det måste ju vara det som räknas.

En orsak till att skratta åt lillan: