Eller andra "ytliga" kommentarer tillsina barn. Det ska man tydligen inte säga.

Jag kan klart förstå principen, att inte man ska se till det yttre, utan uppskatta "hela" barnet, för vem det är. Men jag vet inte om jag tycker att det ena måste utesluta det andra. Dessutom, lägger vi verkligen samma värdering i det hela när det gäller vuxna och barn?

Om jag säger "du är så fin" till lillan så menar jag i 9 fall av 10 att "du har sådan fin personlighet", "du ser så strålande glad ut" (och vem är inte "fin" då?) eller "du har på dig kläder som du tycker är fina och du är lycklig över det". Inte tycker jag ärligt att ungen är fin i ytlig bemärkelse när hon är kladdig eller rödmosig i fejjan och kommer i flera omatchade nyanser av samma färg, och en helt avvikande på strumporna, och med lera i håret. Ärligt. Det är inte min syn på det ytliga fina.

Jag säger väldigt mycket utan att tänka, men jag ska verkligen försöka tänka efter vad jag säger till lillan om dagarna. Antalet lär väl säkert bli fel (även om jag försöker tänka riktigt), men proportionerna stämmer nog ganska väl.

"Du är fin/du har gjort något fint" - 10-20 gånger om dagen kanske (och då oftast bemärkelserna ovan)

"Du är så busig/en busråtta mm" - 20 gånger per dag

"Du är så härlig!/Vad härligt att du ville" - 30 gånger om dagen

"Vad snällt att du ville hjälpa..." 10 gånger per dag

"Jag blir så glad när du/att du..." - 20 gånger per dag.

Sen säger jag såklart massa annat också, men avrundat 150 kommentarer av ovanstående slag kommer garanterat. Sen är ju alla såklart inte posetiva - resterande som inte är uppräknade består säkert av "du är så envis, tjurig, omständig, frågvis osv osv.

Men sen när är fint något negativt - om man får höra annat med såklart?