Jag misstänker att en hel del tycker att jag klagar ofta. Speciellt vet jag att maken tycker det. Och jag är benägen att hålla med.

Dock så är det ofta inte så alvarligt ment, och är för mig lika naturligt som att jag skrattar rakt ut. Sån är jag liksom.

Men idag klagar jag vilt och innerligt, utan minste glimt i ögat.

Jag är såååå förkyld!!! Och det är sååå jobbigt!

HEla huvudet är fullt i snor, jag får ingen luft genom näsan alls. I halsen sitter det otäcka saker som inte lossnar. Bihålorna är fylla, och jag har fått antingen bihåle eller öroninflammation, med ganska stor sannolikhet. Dessutom finns det stora risker att det har gått hål på trummhinnan. Mysigt med värken och locket, och dövheter, och allt som rinner rakt ut från örat.

Ögonen rinner och hela huvudet spränger och bultar, och det gör ont i hela luftrören.

Dessutom, mitt i allt så kom det en störtflod näsblod. Tillhör väl vanligheterna vid förkylningar iofs, men otrevligt ändå, när det redan rinner annat trevligt från resten av ansiktets öppningar.

Nej idag klagar jag, och står klart och tydligt för det.