Det vet jag v'äl för det mesta att de är, men ibland blir det mer påtagligt.

Idag gick vi tidigt till dagis. Lillan var så sur igår över att inte få plocka blommor och gå själv (pga tidsbristen). Så jag tänkte att idag går vi i god tid så hon får gå själv, länge och väl, och plocka blomor. Så kommer vi ut och gräster är klippt = alla blommor är borta. Så ungen totalt vägrar att gå själv och ska bara bli buren. Jag har ju längre ben, och går snabbare även när jag försöker dra benen efter mig, så vi var på dagis långt före egentlig lämningstid.

Lillan satte sig på en 3-hjuling och börjar sparka sig fram på gården. Hon hade envisats med att ta på sig en varm fleecemössa, trots att det är 20? grader ute. Så först gick vi in och bytte till keps istället. När vi sedan kom ut så kom flera av barnen på hennes avdelning framrusandes och jublade av lycka över att hon hade kommit. Klappar på kinden och försök till kramar.

En av de "större" tjejerna (typ 4 år) tog bestäm lillans hand i sin och stod och klappade om henne. Sedan var det dags för första gänget barn att gå in, däribland tjejen. Så hon traskade rask iväg, med lillan vid handen och gick in och började hjälpa lillan att ta av sig kläderna.

Att se barn så snälla mot varandra, och deras lycka över varandras sällskap, det är underbart att se. och det kan väl inte annat än att kännas underbart i ett mammahjärta att se att mitt lilla gryn är så omtyckt, omhuldad och väl omhändetagen av sina dagiskompisar. Visst är barn fantastiska!