Igår hade jag luckor i mitt schema. Eftersom jag var "i närheten" så var jag och hälsade på min mormor. Hon var dock mitt uppe i en bouletävling, så det blev att kolla på boulespelande pensionärer. Medelåldern var väl ungefär 80, och mer än 1 rullator stod parkerad brevid banan.

Och min mormor både hjälper till att dra upp medelåldern och är skyldig till att utöka fordonskaran. Hon var så noga med att påpeka för alla att "mitt barnbarn!"

Då kom nästan alla fram en efter en och viskade lite fint att "hon är så duktig och är med på allt och håller igång". Tja uteslutningsmetoden och min syn säger mig att mormor var äldst i gänget - eftersom de var så imponerade. För bra på boule var hon då inte - menkul hade de allihop - och det är ju mer värt.

Och jösses vilka skämt gamlingar kan dra då, fräckisarna haglade kring "bouletermerna" - stöta på, bollar, inne och gud vet vad. Snälla fräckisar, men skrattet visade ändå på underliggande toner :-)

Angående "mitt barnbarn" så var det en gubbe som tyckte "men kära du (till mormor alltså) - det är som att se dig!"

Jag kunde inte annat än att skratta då vi inte är lika på en millimeter, och fick ut mig  ett " Eller hur, förutom den sista halvmetern då". Syftade naturligtvis på att min mormor är ytte pytte kort, och räcker mig ungefär till armhålan/axeln :-)

Flesta bouleomgångarna var skittrista, men ibland kom det matcher som levde upp. Nedan bild på en sådan. Alla gjorde bra slag, och så fort någon fick iväg sitt klot så hamnade den närmare, hur nära den innan än hade hamnat. Så då förstod jag lite tjusningen med boule (annat än som pensionärsgympa), det är ju riktigt kul och nästan spännande när det svänger sådär i spelet.