När klockan var 15 så ansåg jag dagen vara lsut, och att jag inte skulle få besked gällandes jobbet denna vecka. Vilket i sig signalerade att beskedet skulle komma att bli negativt.

Typ 3 minuter i 16 ringde det.

Jag vet inte vad det var, men redan från första ordet så kände/hörde jag att "detta är ett tack men nejtack samtal".

Det stod mellan mig och 1 annan - och de valde den andre.

 Så det jobbet var inte till mig, synd.

Dock så sa de att de  inte vill släppa mig, utan de vill behålla mitt CV och försöka hitta ett annat jobb hos dem, för mig :-)

Det kan ju inte garanteras, men de vill gärna försöka!

Så om jag inte hört av dem inom några veckor ska jag ringa dem och stöta på :-D

Men tillsvidare önskade de mig ordagrant citerat "lagom lycka till i vidare arbetssökande". Det om nått måste ju betyda att de verkligen VILL hitta något åt mig i sina egna led?! Annars hade det ju bara varit jävligt elakt :-D

Oavsett hur det går är jag skitnöjd - ännu mer än tidigare :-)

Det är mitt mission för dagen, att hålla mig lugn, inte stressa eller stressa upp mig.

Förhoppnigsvis får jag besked gällande jobbet idag. JAg vill och vågar inte tro för mycket, då blir jag så besviken. Så jag är inställd på att INTE få jobbet, så får allt annat vara en glad överraskning.

Jag gjorde ändå mitt bästa, mer kan jag inte göra. Och hur det är eller inte, så är det många som är arbetssökande, och det känns ganska givet att det mycket väl kan finnas någon som är lämpligare än mig. Så jag hoppas på besked, innan helgen, men vågar inte hoppas.

Sen tycks lillan ha vaknat på fel sida idag, arg som ett bi redan nu, och slåss om nått är fel!?!

När lärde hon sig att slåss? Det är nått nytt, och icke okej beteende. Men det gäller ju att inte jaga upp sig för mycket över det heller utan tackla det med lugn.

Igår var jag ganska effektiv:

Tvättade 2 maskiner kläder

2 diskmaskiner

Handlade

Röjde hemma

Lagde middag och matlåda

Kollade vägen mellan kyrkan och festlokalen

Var hos floristen och fick beräknat på buketten

Gick med lillan och kollade i lite andra butiker

Promenad och Ella fick årets första glass

Var iväg och fick lagat stenskottet på bilen

Så på så sett var dagen bra, men på kvällen gav psyket upp. Jag vet inte vad det är men kvällar tycks vara min svaghet gällandes det mesta. Kvällarna jag blir deppigfrämst, då jag hänfaller åt frossa (hmm hänger de samman tro? ;-)) och allt annat dumt.

Iaf så fick jag återigen ventilerat mig lite tillsammans med gubben. Jag tror och hoppas det var nyttigt för oss båda.

Vad det handlade om denna gång var att jag känner mig känslomässigt blockerad. Jag är ju en känslomänniska ut i fingerspetsarna och MÅSTE få leva ut det. Gubben å andra sidan är en "kväva person", han är uppvuxen med att tiga om saker. Hans sätt har tyvärr smittat av sig på mig, vilket slår helt fel.

Så ventileringen gällde att vi måste få bukt med bådas just nu blockeringar, för han är tråkig av sina och jag blir ett dött monster av mina (dvs antligen känlosmässigt död eller ett monster).

Men får som sagt hoppas att ventileringen hjälper oss att uppmärksamma det hela bättre och kunna jobba med det.

Så idag är målet som sagt LUGN!

:-)

De sitter där de sitter, för jag är som vanligt världens sämsta på att gå ner i vikt (och hålla den).

Om jag ska gå i min brudklänningen så MÅSTE jag ner. Och jag är på tok för snål för att inte gå ner i vikt och behöva köpa en ny klänning.

Kan det vara så att jag helt enkelt bränt allt krut på de tidigare kilona?

Eller har jag glömt bort hur man motiverar sig.. eller är jag bara lat?

Jag tror nog på det senare tyvärr!

Varför?

Själv så föredrar jag "vardagsbloggar", som inte handlar om nått speciellt, utan vardagen i stort, framför renodlade "titta här bloggar. Och då vare sig det handlar om: "Titta här vad: dyra kläder jag köper/stort hus jag bygger/många flotta saker jag äger" och vad det nu kan vara.

Jag gillar kompelxiteten i bloggar med "barnet har ont i magen/jag drattade på ändan/jag har lagat kycklinggryta/varit på promenad" eller gud vet vad det kan vara. 

Dessa bloggar är ändå av ondo. De ger mig sådant fruktansvärt mindrevärdeskomplex.

För att ge exempel på hur det kan funka:  ( = är min reaktion)

"Idag var vi ute och gick i det fina vädret jag och x" = skithurtigt att vara ute och gå, jag borde röra på mig... Och vad fuskigt att du har någon att var ute och gå med :-(

"Min man kom hem med blommor" = Va?? Gör karlar sånt? Vad fan har jag fått tag i för bottenskrap? Får minsann inga blommor.  Å man, vad fuskigt att du har "fått" gifta dig....

"Kikade in på jobbet en sväng med kotten på armen" = Seriöst,hur kan man lyckas hinna utbilda sig, skaffa ett bra jobb och ha gift sig och ha fått barn - vissa får fan allt :-(

"Pratade med x i telefon idag, och skrattade så jag tjöt" = prata i telefon, vän, skratta?? Vad är det? Jag har telefonskräck, inga vänner  och har så dålig humor att jag inte skrattar åt saker

Ja typ så. Det jag skrev nu är ju bara påhitt taget ur luften - men det är EXAKT så mina tankar går. Skitlöjligt.

Jag vet inte vad jag gör åt det heller, försöker att inte fästa mig vid tankarna och inse att de är löjliga (och felaktiga), men det går inget bra.

Jag är dömd att för evigt leva med mindrevärdeskomplex?

Känns som att det är mycket om mig och kring mig just nu, så jag hinner inte skriva så mycket här.

Imorgon ska jag till Västerås på arbetsintervju. Vore väldigt skönt om det gick bra, inte minst för självförtroendet - vare sig man får jobbet eller inte.

Men en inkomst vore löjligt skönt.

Och får jag jobbet är det första jag ska göra, att skriva in mig för a-kassa. Även en låg grundnivå är ett stort tillskott här hemma, så det är ett klart måste.

10 kilo skulle bort innan bröllopet. 1 vecka mindre och 0,5 kilo. Jag nådde inte det uppsatta kilomålet. Dock så  är det mensvecka och de var ju avräknade från veckoräkningen, så det är okej ändå. Hade ju varit trevligt med en flygande start, men man får ju inte gapa för stort... ni vet ju hur ordstävet går ;-)

Igårkväll kollade vi på Sex and the cityfilmen. Jag vet inte vad det var, men jag kan inte minnas när jag sist lipade så mycket framför en film.

Det var inte filmen i sig jag lipade åt - utan den lyckades trycka på "ömma punkter" inombords, och det bara brast.

Så 2 timmar efter filmen var slut satt vi uppe och bara pratade om saker och ting.

Jag tror inte vi kom fram till något konkret direkt, men ibland är det ju skönt att bara få häva ur sig tankar, känslor och funderingar.

Något som jag är mäkta stolt över tillsist:

Jag har bitit på naglarna så länge jag kan minnas. Jag slutade en vända när jag var 15. Då hade jag till och med långa naglar. Men så började jag gymnasiet och gitarrlektioner = korta naglar. Så då var det hela igång igen.

Nu har jag gett mig fan på att jag ska ha långa och äkta naglar till bröllopet och bestämde mig för några veckor sedan att sluta bita.

Naglar växer fort... Så fort att mina trasiga och klena gav med sig så fort de börjad bli långa. Så jag tog beslutet att hur mycket det än bär emot så måste jag fila ner dem.

Så jag filade ner dem. Och visst det är jättetrist att ite ha några långa klor att gå och titta på och känna sig "stolt" över. MEn nu har jag filat ner dem till kort/behändigt format, och lackat dem. Fatta, lackat, sist jag hade nagellack var nog studenten - om jag ens hade det då (iaf 10 år sedan).

Men sedan filningen och lackningen är naglarna, jämna, fina och hårda, och jag har inte bitit eller ens lyckats hitta minste flick på naglarna att pilla på. Så nu växer de sakta men säkert i godan ro - obitna och opillade.

Jag är STOLT!