Jag funderar ganska ofta över det. JAg är totalt stillös, eller så har jag en mycket bestämt kluven stil.

När min far flyttade tog vi över hans köksbord, då vårt eget var lite halvfarligt ostabilt när man har en klättrig unge. Ett proktiskt furumonster. Nu är det målat, svart och sjukt mycket bättre än från början.

Jag hittade en bild från när vi var ganska nyinflyttade och inte hade anpassat oss till lägenheten, utan mest ställt in sånt vi hade och fick tag i.

Julen 2005. Vi flyttade hit oktober samma år. Loppisfyndade stolar, som är kvar än idag, rangligare än någonsin. Bordet hittade vi i min mors garage och tog med hem. Ursnyggt (not) grönmålat under duken.

Den gröna färgen på väggarna kladdade vi på själva. Vi hade just den färgen i hallen på stället vi bodde innan, och ÄLSKADE den. Dock gjorde den sig inte alls här och såg bara läskig ut, inte alls piggelinläskande som tidigare.

Idag:

Aningens modernare och ganska mycket ljusare skulle jag säga. Kan ju iofs bero delvis på skillnad av årstid och ljusinkomsten ;-)

Men visst är det väl ändå skillnad.

Det roliga är att jag inte har nån aning om något av dessa kan anses vara "min stil". Det nedre är mer min stil helt klart, men består fortfarande av väldigt många kompromisser. MEn det är lite roligt att se hur egentligen ganska små förändringar förändrar intrycket av samma rum.

Förutom det "svartvita" och lite grafiska så tilltalas jag ju som tidigare setts av teak och 50-60-talets formspråk.

Just nu, i skrivandes stund sitter jag och väntar på 2 stora linneskåp av modell:

  ungefär såhär.

Ytterligare en "stil" att blanda in. De kommer dock (mot vad kännare antagligen tycker) målas för att passa in bättre. Men förvaringsbehovet är stort här hemma, och få saker är lika effektiva på det som riktigt gamla gedigna förvaringslösningar.

Men det kanske inte är att undra på att jag känner mig lite kluven ibland.

Idag har jag dessutom fått upp ett serietidningsblad på en vägg. Vad hände där egentligen? Jag fick nog fnatt.